This is me

Ja, alltså inte jag. Men fiskbensflätan är den finaste flätan.

I fredags var jag återigen till Gränby centrum, de har byggt om och blivit större. Så den här helgen kantas av miljoner människor och en massa dåliga erbjudanden som får folk att shoppa vettet ur sig, inklusive mig.

Jag var så stolt att jag hade pengar kvar från förra månaden och var "rikare" än nånsin inför den här månaden. Tills jag besökte Gränby centrum.
Jag har i flera år spanat in Didriksons vita jacka, det har varit en stor "vill ha" faktor på den. Jag har testat den tusen gånger och vet precis hur den är. Ändå så testade jag den igen i fredags. Jag lade den till och med på vagnen i fall jag skulle ha den.

Sen när det var läge att gå, så tänkte jag hänga tillbaka jackan, men jag ville ju ha den. Men jag ville inte betala för den. Big problem!
F säger: Köp den nu!

Okej,krystar jag fram.
Tio minuter senare är jag fattigare än nånsin. Damm it!

Jag blir så trött på mig själv. Nu har jag en bil och kan åka iväg och ha roligt hela dagarna, men tror ni att jag gör det? Nä för jag känner mig så fattig att jag inte vågar gå utanför dörren.
Det finns två barn och en mamma i familjen som har stora behov av kläder och skor. Men att David behöver kläder vågar jag knappt viska till F, han tycker vi köper kläder varje vecka. Han märker inte behovet lika snabbt som mig. Han brukar inte klä David. Det beror inte på att han är lat eller inte tar hand om honom, han är världens bästa pappa.
Men när han har klätt honom så brukar jag klä om. Det är inte alltid kläder passar med varandra. F har helt enkelt gett upp. Men så igår bytte han ändå stassen på David och då kommer han snabbt som den ut ur tvättstugan och säger att David inte kan ha byxorna, de är för små.

5 minuter senare så stod det kläder på inköpslistan. Ha ha, jag har mina strategier! Tjohoooo.

Jag hittade en massa fint som jag ville köpa till Jennifer och David men på min axel satt någon och ropade "fattiglapp". Så jag fick hejda mig.