This is me

Idag blir David sju månader. Snacka om att tiden har gått fort, och så mycket vi har varit med om på den här tiden. David lämnade sin spädbarnslook tidigt och blev genast en bebis. Han var en känslig och grinig liten krabat till en början.
De som har träffat honom vet vad jag pratar om. Jennifer har och är fortfarande världens bästa storasyster. Ibland när hon gör något för honom påpekar hon gärna att han har en bra storasyster.
Idag är David en betydligt lättare bebis att umgås med, klart att han har sina utbrott. Men det är bara sunt, hur vore det annars liksom.

När plutten var drygt tre månader fick han operarasopererades han eftersom han föddes med en läppspalt. Vi hade turen att få bästa läkaren, Malin. De första dagarna var så klart  att leva i ett slags chocktillstånd, innan man tog in information om vad det innebar. Jag som alltid utgår från det värsta direkt undrade hur hans liv skulle bli. Tills jag vaknade upp och insåg att
- Hallå, det är bara läppen som ska sys ihop, rent estetiskt. Sen var det dags för den ångestladdade visiten på sjukhuset. Då hade det vänt och jag ville inte att David skulle bli av med sitt enorma leende. Hur sött som helst.
Idag mår David bra och såret läker fint. Det är idag för tidigt att säga hur det blir eftersom det tar upp till ett år innan det har läkt klart.

David har aldrig gillat att ligga, en tid fick vi verkligen bara bära och bära. Men han var snabb med att lära sig att sitta. Det blev vår räddning. Och när han sen fick sin gåstol blev det ännu roligare. Gåstolen är inte lika rolig idag, som tidigare, men när han sitter där lever våra fötter farligt på golvet.
Sedan fyra månaders ålder har David mest gillat att gå.

Periodens utmaning är nu att ta sig framåt, i protest hasar han sig bakåt. Han har nog inte förstått än att han faktiskt förflyttar sig, för då borde han gilla läget istället.

Smakiskarna introducerads efter operationen och till en början var David intresserad av all mat. Han åt det mesta och man kunde se hur han satt och tuggade när vi satt bredvid honom och åt. Han har tappat intresse för mat, även om det går att få i honom lite. Men amningen är fortfarande det bästa enligt honom.

De senaste dagarna har plutten varit förkyld och är supersnorig. Om David kunde prata skulle han säga:
-Ni kvinnor vet inte hur det är att var riktigt förkyld.
Att han har snor i hela ansiktet är inget problem för honom, det stora problemet är att torka bort det.

Jag som tidigare var en arbetsnarkoman och hängde kvar vid jobbet även om jag var hemma. Har vänt, nu vill jag aldrig mer jobba. Jag tjatar varje dag om att få vara hemma. Ibland undrar jag inte om min trasiga svanskota skulle berättiga mig sjukersättning. Jag vill bara vara hemma och mysa.
Nä, det är klart att jag inte ska ha sjukersättning, det vara bara ett skämt. Men om jag vinner en massa pengar då kan jag mysa hela dagarna.
Jag har fortfarande men kvar av förlossningen, svanskoten förstördes och det gör fortfarande ont.
Att sitta är okej, men att resa sig är värre. Och våra köksstolar är inte rumpvänliga för mig. 
Här ser jag möjlighet till shopping, vi har länge velat köpa nytt köksbord, men pengakungen (F) säger nej. Men nu har jag ju medicinska skäl dessutom. Ha ha



Älskar dig så oerhört mycket! ♥