This is me

Jennifer hade besök av farmor och farfar i helgen, vilket resulterade i att hon blev en studsmatta rikare. Några timmare senare kom hennes kompis L förbi och hoppade. Den lyckan varade inte så länge. Idag sitter hon hemma med ett lila gips från tå till lår. Stackaren har en fått en fraktur i knä. Igår var det Boffas tur att vricka foten igen.
Ändå frågade hon mig idag igen om hon fick hoppa. Jag skrek NEJ. Jag vill nog egentligen bara slänga studsmattan. Men vad gör det när alla hennes kompisar har en? Det är oundvikligt. Men det känns inte roligt när barnen gör illa sig på vår studsmatta.

Jag och Jennifer var till L för att kolla läget idag och lämna en liten pysselpresent. Hon får ju inte belasta benet på två veckor och i morgon får hon en rullstol levererad. Usch och fy vad hemskt det känns.. Dessutom har ju hennes äldre bror brytit armen för en eller två veckor sen. Så halva familjen är gipsad.

Bästisen S har ju varit bortrest så det var ju självklart att de skulle vara tillsammans idag. Jennifer stod utanför hennes förskola idag för att de skulle planera kvällen. Jennifer sprang dit så fort S kom hem. Och vad hände där?
Jennifer blev hemburen av S pappa, Boffa hade hoppat studsmatta. Vrickning av foten igen... Hon säger att hon ska ringa Malin i morgon för att berätta.


Och jag var ju inte den som tog hand om henne direkt. Jag var mer galen för att hon hoppade trots att jag sagt nej. Hon kommer hem o gråter och jag skäller....
Det var nog inte så allvarligt, för hon tryckte på sig ett par skor senare.

Idag köpte vi skor till henne som hon ska ha på förskolan. Jennifer hittade ett par skor som jag aldrig skulle köpa. Men hon ville ha skorna så gärna, även om hon inte kunde berätta när hon skulle använda dom. Det skulle jag få bestämma sa hon.
Skorna har nog suttit på hennes fötter sen vi kom hem. Hon har pussat på dom och är skitglad.
Det är roligt att göra hennes så glad, men det som gör mig ledsen är att vi inte har samma smak.