David lille
Det var nio veckor sedan den lilla gossen föddes. Bubblan man lever i till en början är ingen bubbla längre. Jag har hunnit haft ångest för att själv bli gammal och sliten till att David växer och inte är det lilla knytet längre.
Jag har därimellan hunnit glädjas åt våra stunder och oroat mig för framtiden.
Det är väl så det är att vara mamma.
David har gjort enorma framsteg de här veckorna. Han är vaken och med i blicken, ler och pratar. Han hugger efter sina händer och i förrgår började han också se något som verkar intressant, sitt högra knä. Han har inte börjat greppa efter saker än, han inspekterar noga.
Även om han fortfarande kan få för sig att han ska upp 05 på morgonen så möts man av ett leende, då är det svårt att vara på dåligt humör.
Skrattet finns där och ibland undrar jag om han inte är lite "fullifan". Framförallt då han är trött för då kan gnället helt plötsligt gå över till skratt och tvärtom.
Idag på vägen hem var han inte så nöjd, men med lite lek blev det roligt. Tittut är redan roligt för honom.
Han har nog tröttnat på morot nu efter några dagar, haha.
Ja potatis kan man ju lätt mosa, men palsternacka måste man nog mixa va? Har ju iof en sån vanlig stor mixer som kanske funkar. Potatis har jag hört att många bebisar ratar, för att det är lite grynigt på nåt sätt? Jag själv avskydde tydligen potatis som bebis. Men vi ska fortsätta här, imorgon blir det ny smak!
