Så mycket känslor
Att den här godingen flyttade in till oss skapar känslosvall hos alla. Vem kunde tro det?
Katterna är helt tossiga och skriker och jamar omvartannat. Pappsen är väl den som är som vanligt, förutom att han klagar över ryggvärk. Men ingetning ska väl vara som det var tidigare.
Själv slits jag med dåligt samvete hela dagarna. Jag har stora förväntningar på Jennifer och vi hamnar i konflikter hela tiden, vilket efteråt ger mig dåligt samvete. Hon hade ju faktiskt hoppats på en glad mamma när bebis hade kommit. Men det är inte riktigt så än. Jag ser henne så stor och tycker hon ska klara av mer saker än vad hon gör. När jag tänker efter så är det mer saker än vad jag förväntade mig för två veckor sen. Så det är mina krav som är orimliga. Jennifer pillar och fixar mycket med honom och jag blir som en hönsmamma som måste bevaka. Jag är livrädd att hon ska göra honom illa, men jag vet att hon inte skulle göra det. Hon förstår vad som är att göra illa. Men jag kan ändå inte släppa det. Hon själv tycker att jag bara skäller på henne.
Idag när hennes kompis var här fick hon värsta känsloutbrottet. Kompisen ville hämta Davids strumpa och då blev hon mycket ledsen. Det var inte hennes lillebror och inte huset heller. Hon har mer känslor för nykomlingen än vad jag trodde. Det blev liksom inte frid o fröjd. Hon blir arg på sina kompisar och jag blir arg på henne. Sen blir jag arg på mig själv som beter mig så. Hur svårt ska det vara att vara mamma?
I det stora hela fungerar det bra. Nu har hon åkt iväg med pappa på ridskola, få se hur kvällen fortsätter.
Själv ligger lilleman i soffan och sover, så jag ska passa på att ringa mamma. Sen ska jag samla mig och vara den pedagogiska mamman resten av kvällen.
Ha en trevlig kväll!
